Memoarer

I kvinnosakspionjären Annie Furuhjelms memoarer läser vi om en viss Lina Borgström som nån gång kring 1880 blev förargad när hon första gången fann adressen Mariegatan 7 utsatt under sitt namn på ett brev: "Hon tog det närapå som en personlig förolämpning, för så mycket helsingforsbo var hon, att posten visste var den skulle söka fröken Lina Borgström." För all del, det har gått hundratjugo snarare än hundra år sen dess men nog var Helsingfors en mycket liten stad ännu för hundra år sen. Uppenbart är att man redan då kunde tycka att det var bättre förr. Så här beklagar sig den kanske mest lästa av alla våra memoarförfattare – Anders Ramsay som mellan 1904 och 1907 gav ut sitt väldiga verk Från barnaår till silverhår: "Vart man nu går mötes man av musik. Det är riktigt konstigt att utfundera något ställe där man i lugn och ro skulle få samspråka med någon vän utan att dessa evigt enahanda marscher eller valser skola ljuda i ens öron. Man kan numera knappt få sig en portion mat eller en kopp kaffe utan att den skall serveras med musik." Han suckar också över förfinskningen och den sociala nivelleringen. Nostalgiskt minns han den tid då Esplanaden var ett tillhåll för herrskapet och inte för "Det lägre folket, soldater och arbetarklassen, som nu nästan helt ockuperat dem." Hans samtida, Jac Ahrenberg – arkitekt och smått narraktig kändis-groupie – är mera drastisk när han ondgör sig över sedernas förfall på studenthuset "där folk nu i vår osympatiska demokratiska tid sticker ihjäl varandra på WC, skränar med socialister och anarkister, rakar ned våra ädlaste minnen och på baler och soaréer bär sig åt som man fordom bar sig åt i hållstugor." Det är givetvis meningen att läsaren ska uppfatta att barbariet kommer sig av att studentkåren har förfinskats.

Gustaf Mattson – som var kåsör snarare än memoarförfattare, och därtill såväl kemist och lantdagsman – förundrade sig i sina I dag-kolumner i Dagens Press gång på gång över helsingforsbarnens språk. I oktober 1912 skriver han: "Jag har plägat lyssna till barnens språk i Topeliusesplanadens landtliga nejder. Där leka finska och svenska plantor om hvarandra, egentligen tvåspråkiga allihop. Jag lade i somras bl.a. märke till att uti ett stort kotteri af dylika vid högljudd räkning regelbundet följande talserie återkom: "Vörsta, antra, kolme, neljä, vemte, kuus."

Finskan var i kretsen förhärskande, men detta ?vörsta, antra? uteblef sällan och fick tydligen alltid bemärkelsen af kardinaltal. Från ?kuus? följde sedan endast finska, utom – helt plötsligt – syygy (tjugo). Där var det vanligen slut och så tog det i med vörsta igen."

Nej, blandspråkigheten är inget pinfärskt fenomen i Helsingfors: den fanns redan vid en tidpunkt då ordet "finlandssvensk" knappt hade tagits i bruk. Och när Guss Mattsson konstaterar att han hört en skolelev säga: "Hör du när ja ha läst jåggan å mattan råkas vi på eftis ve Runis." Så kan man egentligen bara konstatera att uttrycket ju är helt begripligt än i dag.

Vad Esplanaden beträffar så är det uppenbart att Ramsay överdrev den proletarisering som skett. Ännu på 1910-talet hyllar den stora novellisten Runar Schildt och flera andra av de s.k. dagdrivarförfattarna Esplanaden som den gata där herrskapsynglingarna helst flanerar i hopp om att stöta ihop med varandra – eller med någon intressant ung dam, gärna med tvivelaktigt rykte. Esplanaden var i själva verket Helsingfors ?närmaste motsvarighet till Paris? bulevarder, en modern, urbant spännande miljö där människor trängdes och där helt nya möten var möjliga. Inte minst just Schildt har överhuvudtaget en förmåga att ta fasta på moderniteten. Hans personer inte bara flanerar eller dinerar – på krogar som Catani och Princess där man satt i chambres separées och lyssnade till tango – utan de upplever också Helsingfors genom bilfönstret, i den nya teknikens tecken:
"I susande fart bar det av. Långt borta i perspektivet flöt lyktraderna ihop, det var som om en plog av flyende eldfåglar flugit framför dem. Gummiringarnas pressning mot den fuktiga gatan lät som ljudet av snabba vingslag. Ett ögonblick satt fullmånen spetsad på Tyska kyrkans torn. Svart och stilla som en skogstjärn låg Södra hamnens vatten, då plötsligt strålkastaren på Sveaborg stjälpte sin ljuskägla in över staden och Skatuddens mörka husmassor steg fram som en spökstad. Ur sidogatorna rusade andra automobiler fram som drakar ur sina hålor, med vilt flammande ögon, väsande och spyende ut sin förgiftade andedräkt."

Schildts Helsingfors är också en stad med tydliga sociala gränser. Det anspråkslösare borgerskapet kan bo i trähus på Skarpskyttegatan, den nyrike bankdirektören kan – liksom det mer anrika herrskapet – bo i stenhus på Skatudden. Bortom Långa bron bor småfolket, hantverkarna – märk väl: ett från kustbygden relativt nyinflyttat småfolk som ännu i betydande utsträckning hade svenska som modersmål, och som fortfarande gärna talade om "de vita björkarna kring klockstapeln därhemma".

I de romaner som skrevs av Schildts kvinnliga generationskamrat Sigrid Backman bor det finlandssvenska småfolket i Rödbergen och har ännu en stark gårdsgemenskap: kvinnorna samlas kring bykgryta, mangel eller vattenpump; någon vacker sommardag åker man på utfärd med barn, matsäckar och kaffepannor.

Att dessa arbetare och småborgare faktiskt talade svenska är idag nästan omöjligt att föreställa sig.

Varför förfinskades de? En orsak är utan tvivel att den finlandssvenska borgerligheten i så ringa utsträckning intresserade sig för dem. En av de få som brydde sig var skalden Mörne som alldeles i början av seklet rentav skrev kampdikt för Helsingfors-proletariatet:
Där kommo skaror tågande, där kommo många tusen ifrån de unkna gränderna, ifrån de kvava husen från nål och prässjärn, syl och städ, från dunkande maskiner, från källarvalv, där aldrig sol igenom gluggen skiner, från nattens släp vid tidningskast och bakgnars glöd, – där samlas många tusen kring en fana purpurröd.
Den finlandssvenska borgerligheten reagerade med förskräckelse och fryste ut Mörne, som förövrigt själv hann bli desillusionerad på socialismen ren innan inbördeskriget bröt ut.

Ännu så sent som på femtitalet kunde Anders Cleve i en novell skildra en finlandssvensk gårdskarl och Solveig von Schoultz en finlandssvensk polityrgubbe. Men när Ralf Nordgren på sextiotalet i en roman ville återge ett samtal mellan några ölgubbar i Helsingfors fann han att det egentligen var omöjligt att göra det på svenska: alla ölgubbar han nånsin hade hört hade talat finska. De svenska trähuskvarteren var rivna, de svenska gårdsgemenskaperna var upplösta.

Än Helsingfors-finlandssvenskheten idag?
Jag har hört åtskilliga tonåringar som säger: "Vill man vara riktigt säker på att få på käften så kan man ju alltid försöka sig på att prata svenska på Esplanaden klockan tolv på natten."

Det är ett förhållande – eller snarare: ett missförhållande – som den finlandssvenska litteraturen inte har tagit fasta på: kanske för språkfredens skull? Överhuvudtaget är största delen av den finlandssvenska litteratur som utspelas i Helsingfors orealistisk åtminstone i den meningen att alla personer talar svenska.

För Helsingfors-finlandssvenskar är det alltid lika brännande intressant att diskutera huruvida man åtminstone ska börja på svenska i affärer och på ämbetsverk. På Stockmann bär expediterna flaggor för att ange vilka språk de kan betjäna på. Det hindrar inte att den finlandssvenska kund som bara ska betala och vid kassan räcker över pengarna med ett "Var så god" kan få ett "Kiitos" till svar.

Trots att expediten har svensk språkskylt.
Att inte kunna bli betjänad på svenska på Stockmann är åtminstone för äldre finlandssvenskar ett tecken på de yttersta tiderna.

Å andra sidan:
Jag har själv kunnat konstatera att alla överraskningar långtifrån är ledsamma överraskningar. Det är verkligen inte alldeles få finskspråkiga expediter – eller taxichaufförer eller hantverkare – som när jag tilltalar dem på min knaggliga finska lugnt säger: "Nog talar jag svenska också." Rimligtvis säger de det för att de uppfattar att min finska – till skillnad från de allra flesta Helsingforsfinlandssvenskars – är sämre än deras svenska.

Ibland tänker jag rentav att min knaggliga finska tjänar finlandssvenskhetens sak. Idag tycks det nämligen finnas inte så få Helsingforsfinlandssvenskar som föredrar att tala finska med alla de inte känner: för dem har svenskan till den grad reducerats till ett familjespråk att den börjat kännas för intim att överhuvudtaget användas ute på stan.

Vill man förhindra att svenskan reduceras till ett familjespråk – och det vill åtminstone jag – måste man satsa så mycket som möjligt på de specifikt svenska miljöer, de konkreta svenska rum som finns: de svenska skolorna, Svenska Teatern.
Eller Svenska Arbetareinstitutet.

Men hur skildrar då moderna finlandssvenska författare sitt Helsingfors?
Ja, nog skildrar litteraturen också idag sociala distinktioner. Men då får vi lov att komma ihåg att huvudstadsregionen idag ju omfattar betydligt mer än Helsingfors. Kjell Westö har visserligen skrivit om hur det inte alls är lika fint att bo i Munkshöjden som i Munksnäs men hos Kim Weckström handlar det i stället om misstänksamheten mellan Gäddviksbor och Drumsöbor.

Det slår mig att finlandssvenskheten överhuvudtaget har blivit mera mångfasetterad än den varit. Länge har man räknat med två slags finlandssvenskhet, å ena sidan svenskheten ute i bygderna, i första hand Österbotten, och å andra sidan den akademiskt- eller överklass-präglade kultursvenskheten i Helsingfors. Men i dag finns också Esbo och Vanda som ett slags finlandssvensk glesbygd med en mera osäker språklig och kulturell identitet.

Faktum är att de flesta kultursvenskar i Helsingfors gärna tänker på sig själva som skärgårdsbor i exil. I de senaste årens mest uppmärksammade finlandssvenska roman, Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten, är huvudpersonerna ju alla Helsingforsbor men det är deras liv i sommarparadiset som skildras som om Helsingfors knappt fanns.

I antologin Adress: Helsingfors (1994) där en rad finlandssvenska kulturpersonligheter skrivit om sitt förhållande till staden har Kjell Westö ett bidrag där han beskriver sin allmänna vantrivsel men till slut lyckas hitta en enda punkt där han kan känna sig hemma:
"Det är på Drumsös sydsida. Du går förbi vinterbadarnas tillhåll, ut på stranden framför kolonistugorna. Du har vadarstövlar för att kunna vada ut längs den långgrunda, småsteniga stranden. Du har ett spö, en rulle och några drag.
Där finns en helig sträcka. Den är inte lång, kanske hundra steg. Femtio steg åt vänster, så dyker Busholmens containrar och Västra hamnen upp igen. Femtio steg åt höger, så börjar Västerleden brusa svagt, och du ser den ändlösa kön av plåtbaggar masa sig in mot och ut från stan.
Men de där hundra stegen; tångdoften, sanden, de sista öarna på Esbosidan."

Kjell Westös generationskamrat, Henrika Ringbom, har i sin första roman Martina Dagers längtan (1990) skildrat en verklig yuppiekvinna – under långa arbetsdagar på Finlands Bank ägnar hon sig åt den internationella finansmarknadens siffror och kurvor – men till och med hon börjar fly staden genom att efter arbetsdagens slut sätta sig på en buss och åka ut till de naturliknande områdena i stadens ytterkant.

De flesta finlandssvenskar tycks kunna godta staden bara när den upphör att vara stad. Låt mig bekänna att jag själv därvidlag är ett undantag: den enda natur jag beskrivit med inlevelse är träden på min gård på Villagatan.

Och Helsingfors om hundra år?
Det är alltid riskabelt att sia om framtiden: jag såg en gång en fyrtiotalsfilm som handlade om en rymdfärd där astronauterna i sitt viktlösa tillstånd inte kunde skriva därför att kalkerpappret fladdrade omkring.

1848 skrev Zachris Topelius i polemik med Snellman: "Vi svenska skrivande / – / äro i Finland ett tillspillogivet släkte, ett försvinnande moment, men i det vi med glädje gifva oss tillspillo, – förlorande oss som ett eftersken av den förgångna dagen i en ny morgons rodnad, – nödgas vi avsvärja den ifver som vill afhugga oss tvärt." För Topelius var det alltså en självklarhet att finlandssvenskarna skulle dö ut. Det har gått hundrafemtio år sen dess och finlandssvenskarna finns kvar. Visst är det möjligt att vi dör ut men i så fall sker det ganska långsamt.

Själv vill jag gärna tänka mig framtidens Helsingfors som en mångkulturell stad där svenskan är åtminstone ett av de språk som talas. Det finns en historia som ger mig hopp. Den handlar om somaliska flyktingar som utlokaliserades i svenska Österbotten och fick lära sig svenska – och som när de efter en tid fick skatteblanketter på finska reagerade genom att ringa till skatteverket och klaga. "Vi är finlandssvenska somalier," förklarade de. Om vi finlandssvenskar förmår framstå som intressanta, om vi verkligen har något att ge kan vi säkert locka andra grupper att identifiera sig med oss.

Må det vara den utmaning vi antar: att framstå som intressanta, att ha nånting att ge.